Det är svårt att säga, det är helt olika hur jag reser. Ibland reser jag väldigt mycket, till exempel när det anordnas Formel 1- eller DTM-arrangemang.

Jag reser mestadels i arbetet, alltså som konditor. Då är jag både morgontidig och nattuggla. Jag måste nämligen börja väldigt tidigt med lunchförberedelserna, sedan har jag bara en kort rast innan det drar igång igen med förberedelserna för ”kvällstjänsten”. Den tar olika lång tid.

Om jag däremot reser privat njuter jag av dagen. Men för det mesta befinner jag mig på praktik på något toppföretag. Och under tiden försöker jag lära känna landet.

Alla resor som innebär kontraster är spännande. Men en helt klart rolig upplevelse var Bangkok 2010. Jag flög från Frankfurt am Main och den europeiska vintern med 14 minusgrader och landade i ett extremt kvavt Bangkok med 30 plusgrader. Jag var där för att göra praktik på Banyan Tree i Bangkok. Jag fick oväntat besök av en god vän som fått reda på via min pappa att jag var i Bangkok. Jag visste inget om besöket förrän han stod framför mig i restaurangen och jag blev naturligtvis väldigt överraskad.

Eller Mexiko 2012. Där jobbade jag som anställd på en topprestaurang i Mexico City och en av mina före detta chefer (Eckart Witzigmann) kom dit för att laga mat på ett event. Restaurangägaren visade honom runt i verksamheten och presenterade honom i köket. När min före detta chef fick syn på mig var ägaren plötsligt inte viktig längre och han lät mig visa honom köket.

Det var absolut 2016 när jag som chefskonditor och bagare byggde upp och öppnade ett hotellprojekt, Hotel Lemongarden, på ön Brač i Kroatien, tillsammans med en hotellägarfamilj. Det är ett av de vackraste hotell jag någonsin sett, och det drivs med så stor passion och värme – vi medarbetare blev en del av familjen. När jag besökte rörelsen under påsken var hotellet fortfarande bara en byggarbetsplats. Det fanns så att säga inget kök ännu. ”Vi öppnar till sommaren”, sa chefen, och jag svarade skämtsamt: ”Ja, fast först 2018, va?” Som tur var kommer chefens man från byggbranschen och har full koll. Och allt gick bra, riktigt bra. Det var otroligt spännande eftersom utrustningen måste beställas från grunden – från porslin till livsmedel.
På invigningsdagen låg lastpallarna fortfarande på gården på förmiddagen, och på eftermiddagen satt gästerna ute i solen. Vi var nervösa varje gång tills produkterna kom. I sådana situationer märker man av kroaternas sydländska livsstil och mentalitet. Allt går lite långsammare än här hemma och man tar till sig deras sätt att vara väldigt snabbt.
När man för första gången slår på ugnarna och drar bort skyddsfolien från konditoriet är det verkligen en härlig känsla.
Och när man konstaterade att platsen i köket var felplanerad sa chefen bara: ”Planera den på nytt så att det blir bra, vi bygger om.” (Projektet planerades och utökades i flera år och det nya konditoriet byggdes om igen.) Det var ett mycket stort förtroende som familjen gav mig.

Jag har som tur är aldrig behövt någon bortförklaring eftersom jag är punktligheten själv. En gång var det däremot lite ”tajt”: 2012 blev jag inkallad till träningslägret för det österrikiska juniorkocklandslaget i Vorarlberg, som förresten ”lagade” till sig silver i matlagnings-OS. Under träningen fick vi slut på glukospulver och isomaltsocker och en av våra lärare, som var kökschef i Hohenems, ringde sin konditor och bad honom packa en vakuumpåse med glukos och en med isomalt åt mig. Sedan hämtade jag de båda enkilospåsarna, som inte hade vare sig text eller innehållsdeklaration eftersom man som proffs känner igen innehållet på kornstorleken, och lade dem på passagerarsätet. Det var sen eftermiddag och började skymma, och plötsligt hamnade jag i en poliskontroll. Jag blev omedelbart orolig för att polisen skulle tro att det var droger i påsarna och att jag skulle hamna i ”finkan”. Den första polisinspektören lyste i bilen, såg påsarna och sa: ”Jaha, unge man, då får jag be dig stiga ut för en kontroll och ställa dig bredvid bilen.” Polishunden var också redan på väg. Jag var tvungen att skaka på huvudet och kunde inte låta bli att le. Sedan frågade den andra tjänstemannen mig vad som fanns i påsarna. Då förklarade jag hur det låg till, att vi hade fått slut på glukospulver och isomalt på träningslägret och att lärarens konditor hade hjälpt oss med det. Den första polisen sa surt och torrt: ”Det kan ju vem som helst påstå”. Men lyckligtvis var den andra polisinspektören mer förstående och gick med på mitt förslag att jag skulle smaka på de båda pulvren. Båda såg på en gång att det ena innehållet fastnade på fingret (vilket är normalt för glukos när det blir fuktigt) och att det därför inte kunde vara droger. Jag rådde dem skämtsamt att inte dra upp pulvret i näsan eftersom den då skulle klibba igen. Då visade det sig plötsligt att den vänliga polisen var utbildad konditor. Han satte igång en konversation med mig och vi började prata jobb, tills hans sura kollega gick emellan. Den obehagliga kontrollen blev alltså till en trevlig pratstund. Och träningen kunde äntligen fortsätta på kvällen, efter ca 30 minuters ”stilleståndstid”.

Nu kom jag däremot att tänka på en rejäl tabbe: 2015 var jag och flera personer på väg till Formel 1 i Texas för en stor cateringfirma. På flygplatsen i Paris var vi tvungna att byta plan och jag var på väg till nästa gate med två andra kollegor. De trodde att de visste vart vi skulle eftersom de redan hade varit där en gång. Vi skyndade oss ut ur flygplanet, in i transferbussen till den andra gaten och skulle precis checka in när en av våra mobiltelefoner ringde. Det var de andra kollegorna som undrade var vi var eftersom anslutningsflyget väntade på oss. Vi konstaterade förskräckt att vår avgångsgate bara hade legat två gates bort från ankomstgaten. De båda killarna hade tagit fel eftersom de hade varit i Texas året innan och då varit tvungna att ta transferbussen över till den andra gaten. Problemet var nu bara att vårt tidsfönster krympte mer och mer och att vi egentligen redan borde ha suttit i flygplanet till Houston. På något sätt lyckades våra kollegor hålla planet. När vi tre ”specialister” äntligen steg ombord blev vi hyllade som superstjärnor.

Även inresan i Mexiko med mina arbetsverktyg var rätt lustig: knivarna och alla andra verktyg var ordentligt inlåsta i en verktygslåda med tre våningar. Vartenda fack var i sin tur låst och allt var tillslutet en gång till med spännband. Vid inresa gör de bara stickprovskontroller, men om man kommer med fem väskor som jag gjorde blir man såklart kontrollerad. Jag var tvungen att öppna verktygslådan: först den första våningen med vispen och alla andra verktyg. Jag var genast tvungen att förklara för tulltjänstemannen att jag reste i jobbet som konditor. Med den andra våningen var det samma sak. Jag förklarade igen att jag reste i jobbet som konditor. Sedan frågade jag honom om han ville se den tredje våningen också, och han svarade ”Nej, du är ju här i jobbet!” Tja, andra länder, andra seder ...

Jetlag, vad är det? Jag tror att jag har bra gener, eftersom jag hittills egentligen aldrig har haft några problem med jetlag. Jag kan dessutom sova överallt, hur litet stället än är – när jag sover, sover jag. Jag har också en motståndskraft mot stress från tiden när jag höll på med dans – när jag var ung tränade jag dans intensivt under flera år – och från när jag spelade ishockey. Även alla bra extrautbildningar hos den frivilliga brandkåren har hjälp mig att kunna hantera stressituationer bättre. Min lärarinna i grundskolan sa en gång att Baloo skulle passa bra som smeknamn på mig, eftersom jag är lugnet själv och inget kan få mig att tappa fattningen. Det måste verkligen vara mycket på gång och stressigt till tusen för att man eventuellt ska kunna märka något. Och om jag väl blir stressad, märks det inte – det förvånar alltid mina vänner och kollegor.